Snart är det den 15 jan....

Usch ja, snart är det den 15 jan,och som varje år så börjar ångesten sakta smyga sig närmre... Varje år vid denna tiden går jag genom allt som hände den där dagen för 5 år sen.... Hade jag kunnat gjort något annorlunda mot vad jag gjorde? Tankarna på om bergsturen var det som dödade dig,ligger alltid där och gror... Jag vet att jag inte kan klandra mig själv,micke eller ngn annan. Men som med allt så är det lättare om man har ngt o skylla på...

Jag kallar inte vår ängels död för missfall, jag kallar inte vår förlust för missfall, ordet missfall hör till med att misslyckas som kvinna tycker jag. Jag ser det inte som ett missfall, jag fick ligga en hel dag på sjukhuset med smärta, det var en förlossning, med värkar och allt som hör till. Sen födde jag vår underbara ängel som vi aldrig fick se, I spanien visar man inte döda barn för föräldrarna.


Jag tycker inte att jag haft ett missfall och det finns inget jag hatar mer än när folk säger att jag fått ett missfall.
Jag misslyckades kanske som kvinna, men jag fick ett barn ett barn som dog men jag fick inte ett missfall.

En ängel i livets bok skrev

Den är född nu, en liten bebis det blev

Ängeln stängde boken och viskade orden

Men detta barn var för vackert för jorden

Lilla Mamma,

jag ser dig från min nya plats,

den plats som kallas för Änglarnas stad.

Jag vill att du ska veta mamma,

att jag har det så bra här.

Här finns det inga bekymmer, bara glädje och ren kärlek.

Jag har så många vänner,

änglar som är både unga och gamla.

Här råder det ingen ålder,

bara en stor kärlek till varandra.

Lilla Mamma,

i Änglarnas stad är allt så vackert,

de vackraste färger, blommor och porlande vatten.

Det finns vackra vita hus, och skogar med de vackraste träd.

Mamma, bergen är blå, och överallt finns det stenar i vitaste marmor.

På de grönaste ängar, växer otroliga blommor i de vackraste färger.

Mamma, jag vill att du ska veta, att jag trivs väldigt bra här.

Lilla Mamma,

jag har en stor uppgift här,

det är att hjälpa människorna på jorden.

Men dig hjälper jag först,

för du är min lilla mamma.

Jag försöker se till så du har det bra,

för jag vet hur mycket du saknar mig.

Jag försöker lindra din smärta, men jag vet att jag inte kan det.

Det gör ont att mista någon man älskar, jag vet det min lilla mamma.

Lilla Mamma,

en sak vill jag du ska veta,

det är att jag är närmare dig än du tror.

Jag pussar dig ofta på kinden, och smeker din arm.

Jag torkar bort dina tårar, och ger dig styrka att klara av din dag.

Du har öppnat ditt hjärta, och du vet att jag finns där inne.

Som ett ljus, en solstråle och en stjärna, kommer jag alltid att finnas i ditt hjärta.

Mamma , jag kommer alltid att vara hos dig, så länge du lever.

Lilla Mamma, jag vill be dig om en sak,

lev ditt liv mamma.

Lev ditt liv för dig, och lev ditt liv för mig.

Var inte rädd mamma för att leva, det är det livet är till för.

De dagar då du känner att ditt liv inte har någon mening,

slut dina ögon i stillheten,

och känn att jag är hos dig.

Jag kommer alltid att vara hos dig, det är min uppgift.

Så en dag, lilla mamma står vi framför varandra igen,

jag ser din lycka,

ditt vackra skratt, när jag sluter dig i min famn.

Då när jag hälsar dig välkommen tillbaka,

hit till Änglarnas stad.

på återseende mamma...

Morfin

Är min bästa vän just nu, förstår inte men har så ont i kroppen, har inte haft det förrut, sen har jag fått en konstig smärta i övre delen av magen, som ingen riktigt vet vad det är....

Snart är det jul,o jag har INGEN som helst julkänsla, kanske är det för att folk inte verkar förstå att jag är sjuk o tvingar mig o göra "allt"... Måste bita ihop o försöka va lite glad,men det är inte alltid så lätt

Ne nu ska jag snart iväg o köpa en julklapp till mig själv, en ny digitalkamera, kanske blir jag lite gladare?

Lever

jag lever fortfarande,men det är lite jobbigt idag, har lite ont i kroppen,o är yr o skakig,,,, men har bara kräkts 2 gånger

ligger i sängen med min bärbara dator,o orkar inte göra många saker... Är tacksam för jag fick lite morfintabletter idag på sjukhuset

Ångesten kommer som ett brev på posten

Ångesten kommer som ett brev på posten, imorgon är det den 14 dec,,,,

Jag hatar detta, jag hatar tiden precis före, jag hatar tiden under cellgifterna, o jag hatar alla jävla väntan på svar....

Jag vill inte ha en morgondag med cellgift, jag vill inte må dåligt, jag vill inte kräkas 50 gånger per dag. JAG VILL INTE.. O säg inte att jag är stark, inte just idag....

Om jag lägger mig under täcket och varken ser eller hör, slipper jag då????

Behandling kur 1 påbörjas den 14 dec

Jaha, då sitter man här igen,har ångest varje gång det ringer på min mobil,är det läkaren och vad har han att säga?

De ville jag skulle bli op den 22 men jag har sagt nej nej nej, vägrar ligga inne på isolering under jul... Så nu blir det först en kur med nya cellgifter med det fina namnet sendoxan och även fludara som kommer ges som dropp,sen var där ett till som jag tyvärr glömde skriva namnet på. Sammanlagt blir det besök morgonen dag 1-5 för cellgift i dropp, 4 tabletter vid lunch, 4 tabletter vid middag och sen dunderstöten 6 st på kvällen.
Dag 6-7 blir det tabletter enlig samma schema
Dag 8-10 blir det först dropp sen tabletter 3 st till frukost, 4 till lunch, 3 till middag och 4 till kvällen.

Sen blir det uppehåll tom den 28 dec för utvärdering och bestämmande av vidare behandling.

Är skit nervös o rädd, har ju bara tagit 3 st tabletter som max,o det har varit jobbigt.... Nu är det typ 14 st :-o

Just nu känns det jävligt pissigt, och tungt...... Tur att nästan alla julklappar är ordnade och snart inslagna annars vet jag inte vad jag hade gjort....

Försöker mumla ett av mina favort citat "Som en katt med nio liv,ska jag ta mig genom denna kris"

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka, eller var jag ska hitta kraften

Äggplock

Jag har skjutit på min op, fick möjligheten att plocka ut lite ägg o frysa in innan op. 15 st blev det.

Så nu inväntar jag en ny op tid,men jag vägrar ligga inne över jul, då får de skjuta på det tills jan

Skriver mer när ork o tid finns

Att läka

Att få cancer kan ge ärr både på kroppen och i själen. Att läka innebär inte bara det fysiska tillfrisknandet utan att även på ett inre plan komma fram till en position där man känner sig hel som människa.

För att kunna bli helt frisk och läka så måste dessa 2 vara i fas med varann.


Det är så mkt som handlar om prover, provsvar och vad för op som ligger framför mig osv, det känns många gånger som att allt kretsar kring det. Kanske är det självförvållat när jag oftast säger att allt är bra, kanske gör det att ingen längre frågar om hur jag mår, för att jag alltid svara "jodå det går" Jag är öppen med mycket och försöker att vara ärlig,men när det kommer till hur jag mår inom mig så är det bara ytterst få som eg vet hur jag känner. Sen ibland känns det som att det kvittar vad jag svarar, för säger jag att jag är livrädd, att jag mår skit och är nervös, då får jag oftast reaktioner typ jaaaahaaa det var ju tråkigt. Jag brukar alltid avsluta lite sådär hurtigt "Ja ja men huvudsaken är att jag blir frisk" sen brukar det inte bli några längre samtal.

Men det handlar inte bara om att bli frisk, det handlar även om att orka hela vägen fram tills den dagen jag blir friskförklarad. Min dotter gör många gånger att jag orkar gå upp,ibland är det något annat som gör att jag orkar mig upp.

Det gäller som sagt att båda dessa är i fas med varann, det går inte bara att köra på som en ångvält o kasta sig in olika behandlingar och op, det gäller ibland att man försöker tänka och även sätta ord på sina känslor.

Jag försöker att sätta ord på hur jag känner,samtidigt som jag måste hålla mig flytande och fungerande i vardagen. Det är det som är det jobbigaste nu inför nästa behandling o op, att få allt det vardagliga att fungera.

Ibland är jag så trött,arg och ledsen på precis allt, dessa dagar blir inte heller alltid bättre av att saker o ting skiter sig, saker man ska göra som ställs in osv....

"Människor med cancersjukdomar drabbas mycket ofta av trötthet och kraftlöshet som är så överväldigande att det är svårt att få andra att förstå hur det känns"//cancersidan

Jag vill bara lägga mig ner o skrika högt att jag inte vill, att jag inte vill börja med behandlingen,

Trött på att folk snackar så jäkla mkt "vi borde träffas,vi borde fika vi borde göra det o det,men vet ni vad, under ca 2 v tid har jag inte skickat ngr sms till folk om ska vi träffas,ska vi göra något, o vet ni vad? Min mobil är lika död som döden, har fått 1 sms av en vän som ville försöka träffas snart.......

Kanske är det ett bevis på ja, jag vet inte vad............ Men en sak vet jag, NU är jag trött på att vara den som alltid skriver något. Jag kräver inte mycket, men ibland hade det värmt med ett sms eller att ngn bara hade tittat förbi med lite nybakade bullar, eller en frukost eller ngr blommor eller vad sjutton som helst....

Och ännu en gång,fråga inte hur jag mår om ni inte vill höra saningen för jag mår inte bra...

Har skrivit det innan o klistar in det igen

Helvetes jävlar!
Tänk om Jag ÄR den femte kvinnan! Hon som INTE blir frisk...

Ja,man är inte odödlig det vet jag.... men usch o fy vad det har varit jobbigt med vissa tankar

Det är dock ingenting jag går omkring och grubblar på för jämnan precis.
För det orkar jag inte! Alltså orkar inte rent fysiskt. Hjärnan har också gått ner i tempo känns det som. Tänker mest primitiva, ytterst simpla tankar. Typ ”torr i munnen”, ”bajsnödig”, ”trött”, ”måste vila”, ”ont i magen” och annat föga intressant.


Det är så konstigt att cancer ger ärr, både på kroppen och i själen.