Jag har svårt att förstå hur man kan välja döden framför livet

Trots att mitt liv ibland är jävligt o eländigt och det ibland känns som att allt hopp är ute, och att jag ibland funderar över om hur mkt man orkar med, så har jag svårt o förstå hur man kan VÄLJA döden framför livet.

Som många av er vet så begick min allra bästa kompis självmord i mitten av mars. Det kom som en blixt från klar himmel, Jag som kännde henne så otroligt bra hade aldrig kunnat ana vad som försegick i hennes hjärna. Hon berättade aldrig för mig att hon mådde dåligt eller hade de tankarna. Jag kan inte förstå hur man kan välja att dö,när där finns så mycket och leva för, och framför allt att Det finns SÅ många dödligt sjuka som hade gjort vad som helst för att få uppleva några månader till. Jag kan INTE förstå hur man kan göra slut på något så vackert som livet faktiskt är.

Kanske låter det som en klyscha och sådär lagom hurtigt,men det finns alltid något som gör det värt att leva,hur pissigt o skithelvetes jävligt allting är, om det så bara är en piknik med goa vänner, eller att man ska till stranden dagen efter.

Sen tycker jag det är skrämmande att det finns en "kraft" som kan ta över en människas tankar så pass mycket så att denna väljer att begå självmord. För jag kallar det att det är kraften som "sköljde över Tina" och gjorde så att hon valde det hon valde.

Samtidigt som jag brottas med tankar på varför så är jag även förbannad på henne, o ja, det står jag för, hon var mitt allt,o min allra bästa kompis som ställde upp för mig,och jag ställde upp för henne. Och så lämnar hon mig utanför hennes värld av bekymmer och ångest. Jag trodde att jag kännde henne och att jag betydde något för henne. Vilket jag säkert gjorde ändå.

Sitter o läser gamla mail från henne och detta är som hon skrev när hon jobbade i Norge i höstas,precis innan en av mina op

"Jag vill ju ha tillbaks min lilla Julia så du måste kæmpa på.....Det finns ju ingen som du och ingen som kan ersætta dig så du får inte læmna oss. Vi ska ju sitta på ålderdomshem tillsammans och titta tillbaks på livet......kanske ragga på de unga skøtarna och så. Varfør ska du gå igenom allt det hær? Har inte du fått tillræckligt av allt elænde."

Det gör mig så ont att det inte blir vi två som kommer sitta där på ålderdomshemmet o spana in de snygga skötarna ;-) Det var ett uttryck som vi ofta använde "När vi blir gamla o sitter på hem o raggar på skötarna"

Jag känner mig sviken och arg och ledsen........ Och så saknar jag henne så fruktansvärt mkt så det går inte att beskriva i ord.

http://evigaminnen.se/minnessida/kristina-jonsson

Nya svar

Mina röntgensvar är någorlunda bra,men dock finns det en skuggning kvar,som de inte vet vad det innebär. men då mina blodprov oxå är stabila så tror de inte jag behöver fler behandlingar på ett tag, och så det där på slutet (inte fler behandlingar just nu,men läget kan ändras)

Men jag har lärt mig att ATT det är fullt mänskligt att trilla ner i grämelse, oro och ångest, men det är inget eftersträvansvärt. Jag har full rätt att leva här och nu och vara nöjd och glad och accepterande av livet så som det nu är.
En tanke man kan ha och som hjälper mig mycket ibland är att man mitt i ångesten frågar sig: Kan jag föreställa mig att jag är lycklig i denna situation, just här och nu och med verkiligheten så som den ser ut?

Ofta kan man det, på ett teoretiskt plan --- och då - kan man ju faktiskt välja, även om man måste göra om valet om och om igen.
Det hjälper för mig om jag ser livet som en gåva. Fokusera på livet här och nu är mitt råd. Jag låter kanske skitjobbig men
Se det goda.
Välj det goda.
JAG har rätt att vara lycklig.


"Så reaktionen är nog generell för alla som genomgått någon kris och insett sin dödlighet. Undrar om den sitter i för alltid.Kanske det slår olika hårt beroende på ens personlighet - säkert är det så. Jag jämför det med att man föds in i livet i god tro, med skygglappar på.Man lever på som om man var odödlig. Sen när man upptäckt livets skörhet så kan man inte sätta tillbaka omedvetenhetens skygglappar även om man skulle vilja. " //BM

Livet blev inte som jag hade tänkt mig och det har gjort och gör mig bitter emellanåt. Kan man någonsin acceptera och förstå varför jag har drabbats så hårt??