Jävla virus

Kan man och får man känna sig ensam när man har folk runt omkring sig?
Varför är man så himla feg och rädd för att be om hjälp och rädd för att visa sina innersta känslor?

NEJ det är inte alltid bra,,,ofta river ångesten och de mörka tankarna över en,men jag vill inte klaga, vill int bli "hon som ser allt i svart" vill int bli hon som ingen vill umgås med..

Jag vill vara den där glada härliga sprudlande tjejen med sådär jättemkt energi....Att hitta ngt mellanting är inte så lätt,och jag måste tillåta mig själv att jag faktiskt får Må dåligt....
Men vad ska man säga? Så fort man försöker prata om ens ångest o tankar så nickar folk o typ säger, det blir bättre, nickar och börjar prata om ngt annat.
Jag har skrivit det innan,o skriver det igen,fråga int hur jag mår om ni inte vill ha ett ärligt svar...
Och fråga int om ni inte kan ta ett dåligt svar. Nu samlar jag krafter inför vad som komma skall,,,,


"Fyll inte livet med dagar utan fyll dagarna med liv"
Frågan är inte vad som är meningen med livet,utan vad som är livets mening för dig

Börja att leva nu,varje dag räknas som ett nytt liv

Det finns två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel, det andra är som om allt är mirakel




Åkte in akut i torsdags, hade jättesvårt att andas o ont i ryggen. De misstänkte en propp men som tur var så var det "bara" virus i lungsäcken. Fast jag hatar diagnosen virus ;-) Känns som det är ngt man får när de inte hittar ngt annat fel på en...



Sen klassiska frågan om min op

Och hur känner du dig då?

SVAR: – Hm... Jag vet inte riktigt faktiskt. Har inte hunnit tänka på den saken än! Men i stort sett fortsätter det väl som förut. Fast med nya spännande gifter...

Jag har även pratat en del med min onk,han är en rolig filur, inte nog med att han är grek och hårig, sen är han dessutom rolig, vi disskuterade ännu en gång om sexförändringar och hur kroppen lixom förändras när man är sjuk. ;-)



Till slut frågade jag onken något som jag aldrig vågat fråga förr:
– Och hur ser du på tidsperspektivet?
– Menar du att du vill veta hur länge du kommer att leva?
– Ja.
– Det GÅR det inte att säga.
– För att det beror på hur sjukdomen utvecklas?
– Ja. Sånt är helt omöjligt att veta i förväg,men dina prognoser att bli frisk är väldigt bra.

Nå, som jag trodde alltså. Och lika bra är väl det.

Givetvis så är det väldigt ledsamt varje gång man får negativa besked hos/av onken, men denna gång blev det lixom mera intensivt....
Nu skulle jag bli precis som de andra ”återfallarna” – med ständigt nya metastaser här och där och nya otäcka behandlingar ända tills kroppen gav upp!
Helvetes jävlar!
Tänk om Jag VAR den femte kvinnan! Hon som INTE blev frisk... Ja,man är inte odödlig det vet jag.... men usch o fy vad det har varit jobbigt med vissa tankar innan jag bestämde mig för op.

Det är dock ingenting jag går omkring och grubblar på för jämnan precis. För det orkar jag inte! Alltså orkar inte rent fysiskt. Hjärnan har också gått ner i tempo känns det som. Tänker mest primitiva, ytterst simpla tankar. Typ ”torr i munnen”, ”bajsnödig”, ”trött”, ”måste vila”, ”ont i magen” och annat föga intressant.

Jag hade tänkt mig att överleva denna skitsjukdom,o gör jag inte det så ska jag i alla fall ha tagit vara på varje ögonblick