Att läka

Att få cancer kan ge ärr både på kroppen och i själen. Att läka innebär inte bara det fysiska tillfrisknandet utan att även på ett inre plan komma fram till en position där man känner sig hel som människa.

För att kunna bli helt frisk och läka så måste dessa 2 vara i fas med varann.


Det är så mkt som handlar om prover, provsvar och vad för op som ligger framför mig osv, det känns många gånger som att allt kretsar kring det. Kanske är det självförvållat när jag oftast säger att allt är bra, kanske gör det att ingen längre frågar om hur jag mår, för att jag alltid svara "jodå det går" Jag är öppen med mycket och försöker att vara ärlig,men när det kommer till hur jag mår inom mig så är det bara ytterst få som eg vet hur jag känner. Sen ibland känns det som att det kvittar vad jag svarar, för säger jag att jag är livrädd, att jag mår skit och är nervös, då får jag oftast reaktioner typ jaaaahaaa det var ju tråkigt. Jag brukar alltid avsluta lite sådär hurtigt "Ja ja men huvudsaken är att jag blir frisk" sen brukar det inte bli några längre samtal.

Men det handlar inte bara om att bli frisk, det handlar även om att orka hela vägen fram tills den dagen jag blir friskförklarad. Min dotter gör många gånger att jag orkar gå upp,ibland är det något annat som gör att jag orkar mig upp.

Det gäller som sagt att båda dessa är i fas med varann, det går inte bara att köra på som en ångvält o kasta sig in olika behandlingar och op, det gäller ibland att man försöker tänka och även sätta ord på sina känslor.

Jag försöker att sätta ord på hur jag känner,samtidigt som jag måste hålla mig flytande och fungerande i vardagen. Det är det som är det jobbigaste nu inför nästa behandling o op, att få allt det vardagliga att fungera.

Ibland är jag så trött,arg och ledsen på precis allt, dessa dagar blir inte heller alltid bättre av att saker o ting skiter sig, saker man ska göra som ställs in osv....

"Människor med cancersjukdomar drabbas mycket ofta av trötthet och kraftlöshet som är så överväldigande att det är svårt att få andra att förstå hur det känns"//cancersidan

Jag vill bara lägga mig ner o skrika högt att jag inte vill, att jag inte vill börja med behandlingen,

Trött på att folk snackar så jäkla mkt "vi borde träffas,vi borde fika vi borde göra det o det,men vet ni vad, under ca 2 v tid har jag inte skickat ngr sms till folk om ska vi träffas,ska vi göra något, o vet ni vad? Min mobil är lika död som döden, har fått 1 sms av en vän som ville försöka träffas snart.......

Kanske är det ett bevis på ja, jag vet inte vad............ Men en sak vet jag, NU är jag trött på att vara den som alltid skriver något. Jag kräver inte mycket, men ibland hade det värmt med ett sms eller att ngn bara hade tittat förbi med lite nybakade bullar, eller en frukost eller ngr blommor eller vad sjutton som helst....

Och ännu en gång,fråga inte hur jag mår om ni inte vill höra saningen för jag mår inte bra...

Har skrivit det innan o klistar in det igen

Helvetes jävlar!
Tänk om Jag ÄR den femte kvinnan! Hon som INTE blir frisk...

Ja,man är inte odödlig det vet jag.... men usch o fy vad det har varit jobbigt med vissa tankar

Det är dock ingenting jag går omkring och grubblar på för jämnan precis.
För det orkar jag inte! Alltså orkar inte rent fysiskt. Hjärnan har också gått ner i tempo känns det som. Tänker mest primitiva, ytterst simpla tankar. Typ ”torr i munnen”, ”bajsnödig”, ”trött”, ”måste vila”, ”ont i magen” och annat föga intressant.


Det är så konstigt att cancer ger ärr, både på kroppen och i själen.

Att inte tänka för mkt

Jag undrar om det är typiskt mig att inte försöka tänka för mkt när jag står inför något som är lite skrämmande. Försöker allt som oftast att inte tänka så mkt på det som är jobbigt,kanske är det en försvarsmekanism för att jag överhuvudtaget ska kunna klara av vardagen.

Jag är rädd,men det är knappt så jag vågar säga det högt, eller ens tänka de. Men jag är rädd. Samtidigt som det är jobbigt att tänka så måste jag göra det,jag har en tuff tid framför mig, inte bara operationen, den i sig själv är jag inte så rädd för,men jag är mest rädd för tiden efteråt o tiden innan. Påbörjar ju en intensiv kamp med mina cellgifter den 1 nov. Jag är inte ett dugg stark, just nu känns det jävligt pissigt o jobbigt.

När änglar kommer iklär de sig denna världens skrud. Om de inte iklär sig en skrud som passar denna värld,kan de inte uthärda denna värld och världen kan inte uthärda dem
"strålglansens bok"

Suck dagens irritationsmoment, stör mig så förbannat

Usch idag är jag på riktigt sur på de som alltid, ja det ÄR samma personer som alltid klagar på att det inte händer ngt i deras liv, de sitter varje gång man träffas o blaaa blaa bla VARFÖR händer det inget i mitt liv, det e så tråkigt.


SEN när man försöker ordna,fixa o trixa en massa JAHA hur många av dessa jävlarna som klagar kommer??????????

Jag är jävligt trött o irriterad på att försöka få med de på olika saker o sen ids de aldrig, alltid är det ngt som gör att de inte kan

Ni som vill och känner er träffade, TA åt er av det jag skriver.... Ni andra gör vad ni vill

Händer massa roligt här nu

Ja det händer en massa roliga saker här nu,det kommer bli stora förändringar med det mesta, o så håller jag på rensa ut de som bara ger mig negativ energi, behöver inte de nu när jag har min op framför mig,

Jag har bestämt mig för att leva fullt ut och att livet är för kort för att inte våga förändra sitt liv. Det är faktiskt bara man själv som kan ändra sig o sitt liv, ingen annan, glöm aldrig det kära medmänniskor.

Det kommer alltid finnas avundsjuka, och elaka människor, det gäller bara att ngn gång försöka bryta med dessa människor innan de förstör en totalt.

Försöker att inte tänka

Jag försöker att inte tänka så mkt på op som snart kommer,men givetvis så kommer tankarna över en lite då o då. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är det sista jag behöver genomgå.... Det kommer bli tufft men jag hoppas att det är värt det