Nya svar

Mina röntgensvar är någorlunda bra,men dock finns det en skuggning kvar,som de inte vet vad det innebär. men då mina blodprov oxå är stabila så tror de inte jag behöver fler behandlingar på ett tag, och så det där på slutet (inte fler behandlingar just nu,men läget kan ändras)

Men jag har lärt mig att ATT det är fullt mänskligt att trilla ner i grämelse, oro och ångest, men det är inget eftersträvansvärt. Jag har full rätt att leva här och nu och vara nöjd och glad och accepterande av livet så som det nu är.
En tanke man kan ha och som hjälper mig mycket ibland är att man mitt i ångesten frågar sig: Kan jag föreställa mig att jag är lycklig i denna situation, just här och nu och med verkiligheten så som den ser ut?

Ofta kan man det, på ett teoretiskt plan --- och då - kan man ju faktiskt välja, även om man måste göra om valet om och om igen.
Det hjälper för mig om jag ser livet som en gåva. Fokusera på livet här och nu är mitt råd. Jag låter kanske skitjobbig men
Se det goda.
Välj det goda.
JAG har rätt att vara lycklig.


"Så reaktionen är nog generell för alla som genomgått någon kris och insett sin dödlighet. Undrar om den sitter i för alltid.Kanske det slår olika hårt beroende på ens personlighet - säkert är det så. Jag jämför det med att man föds in i livet i god tro, med skygglappar på.Man lever på som om man var odödlig. Sen när man upptäckt livets skörhet så kan man inte sätta tillbaka omedvetenhetens skygglappar även om man skulle vilja. " //BM

Livet blev inte som jag hade tänkt mig och det har gjort och gör mig bitter emellanåt. Kan man någonsin acceptera och förstå varför jag har drabbats så hårt??