Ni som känner mig,vet att jag då och då måste ta lite semester från livet, nu känns det som att jag behöver det. Är totalt slut,orkar ingenting om dagarna, det är typ mest det vanliga basic som fungerar för mig, typ stiga upp, duscha o se till så Idun har rena kläder o mat på bordet.
Det har varit ett sjuhelvetes år och stundtals riktigt jobbigt, har fortfarande inte förstått att min kompis är borta o aldrig kommer igen, förstår inte heller att det är 5 mån sen hon gick bort, och vart har dessa månaderna tagit vägen?
Jag har vänt "mitt inre" ut,för att ta bort den negativa klang av fruktan,som ordet respekt fått bära på under lång tid.
Aktning,vördnad,hänsyn och hederlighet är dess riktiga värde. Att ta del,av en annan människas liv. Att komma nära någon som man kanske aldrig annars hade kommit nära,,,
Ta lärdom, Och visa respekt för människorna man möter, människorna man pratar med, människorna man bara läser om.
Det är med brustet hjärta jag sitter här, är inne i en väldigt jobbig o känslosam period just nu, Tankar som virvlar och far.Så ledsen för en person i min närmsta närhet inte kan visa mig respekt för mig, för mina tankar och känslor.
Min sjukdom ursäktar inte mitt beteende ,men vissa dagar blir det bara för mycket och det enda jag vill dessa dagar är att bli bemött med medkänsla och respekt.
Inte hårda ord och hån mot mig som person.
Jag är så känslig just nu, det värker och gör så ont i mitt hjärta just nu bland annat för att vissa jag trodde jag hade ett bra stöd ifrån helt plötsligt har vänt på en femöring o gärna ska påpeka hur "dum" jag är...
Alla har en gräns för vad de står ut med, och min gräns är snart nådd....
Respekt=Kärlek
Att vara rädd om allt liv,andras liv men
också ditt eget.
en människa kan klara mkt men inte hur mkt som helst.
Slumpvist vandrar vi
som kokande vattenmolekyler
sökandes efter något utöver det vardagliga
utan att egentligen vilja se
eller ta emot
något bortom det förväntade
Lyssna på dig själv
Titta aldrig på folk med dessa ögon
innan du har tittat på dig själv.....
Ingen människa är bättre än någon annan
Nåja,nu tar jag semester från livet,och hoppas på att hitta mina krafter bland vita sandstränder och paraplydrinkar
onsdag 19 augusti 2009
söndag 16 augusti 2009
Jävla virus
Kan man och får man känna sig ensam när man har folk runt omkring sig?
Varför är man så himla feg och rädd för att be om hjälp och rädd för att visa sina innersta känslor?
NEJ det är inte alltid bra,,,ofta river ångesten och de mörka tankarna över en,men jag vill inte klaga, vill int bli "hon som ser allt i svart" vill int bli hon som ingen vill umgås med..
Jag vill vara den där glada härliga sprudlande tjejen med sådär jättemkt energi....Att hitta ngt mellanting är inte så lätt,och jag måste tillåta mig själv att jag faktiskt får Må dåligt....
Men vad ska man säga? Så fort man försöker prata om ens ångest o tankar så nickar folk o typ säger, det blir bättre, nickar och börjar prata om ngt annat.
Jag har skrivit det innan,o skriver det igen,fråga int hur jag mår om ni inte vill ha ett ärligt svar...
Och fråga int om ni inte kan ta ett dåligt svar. Nu samlar jag krafter inför vad som komma skall,,,,
"Fyll inte livet med dagar utan fyll dagarna med liv"
Frågan är inte vad som är meningen med livet,utan vad som är livets mening för dig
Börja att leva nu,varje dag räknas som ett nytt liv
Det finns två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel, det andra är som om allt är mirakel
Åkte in akut i torsdags, hade jättesvårt att andas o ont i ryggen. De misstänkte en propp men som tur var så var det "bara" virus i lungsäcken. Fast jag hatar diagnosen virus ;-) Känns som det är ngt man får när de inte hittar ngt annat fel på en...
Sen klassiska frågan om min op
Och hur känner du dig då?
SVAR: – Hm... Jag vet inte riktigt faktiskt. Har inte hunnit tänka på den saken än! Men i stort sett fortsätter det väl som förut. Fast med nya spännande gifter...
Jag har även pratat en del med min onk,han är en rolig filur, inte nog med att han är grek och hårig, sen är han dessutom rolig, vi disskuterade ännu en gång om sexförändringar och hur kroppen lixom förändras när man är sjuk. ;-)
Till slut frågade jag onken något som jag aldrig vågat fråga förr:
– Och hur ser du på tidsperspektivet?
– Menar du att du vill veta hur länge du kommer att leva?
– Ja.
– Det GÅR det inte att säga.
– För att det beror på hur sjukdomen utvecklas?
– Ja. Sånt är helt omöjligt att veta i förväg,men dina prognoser att bli frisk är väldigt bra.
Nå, som jag trodde alltså. Och lika bra är väl det.
Givetvis så är det väldigt ledsamt varje gång man får negativa besked hos/av onken, men denna gång blev det lixom mera intensivt....
Nu skulle jag bli precis som de andra ”återfallarna” – med ständigt nya metastaser här och där och nya otäcka behandlingar ända tills kroppen gav upp!
Helvetes jävlar!
Tänk om Jag VAR den femte kvinnan! Hon som INTE blev frisk... Ja,man är inte odödlig det vet jag.... men usch o fy vad det har varit jobbigt med vissa tankar innan jag bestämde mig för op.
Det är dock ingenting jag går omkring och grubblar på för jämnan precis. För det orkar jag inte! Alltså orkar inte rent fysiskt. Hjärnan har också gått ner i tempo känns det som. Tänker mest primitiva, ytterst simpla tankar. Typ ”torr i munnen”, ”bajsnödig”, ”trött”, ”måste vila”, ”ont i magen” och annat föga intressant.
Jag hade tänkt mig att överleva denna skitsjukdom,o gör jag inte det så ska jag i alla fall ha tagit vara på varje ögonblick
Varför är man så himla feg och rädd för att be om hjälp och rädd för att visa sina innersta känslor?
NEJ det är inte alltid bra,,,ofta river ångesten och de mörka tankarna över en,men jag vill inte klaga, vill int bli "hon som ser allt i svart" vill int bli hon som ingen vill umgås med..
Jag vill vara den där glada härliga sprudlande tjejen med sådär jättemkt energi....Att hitta ngt mellanting är inte så lätt,och jag måste tillåta mig själv att jag faktiskt får Må dåligt....
Men vad ska man säga? Så fort man försöker prata om ens ångest o tankar så nickar folk o typ säger, det blir bättre, nickar och börjar prata om ngt annat.
Jag har skrivit det innan,o skriver det igen,fråga int hur jag mår om ni inte vill ha ett ärligt svar...
Och fråga int om ni inte kan ta ett dåligt svar. Nu samlar jag krafter inför vad som komma skall,,,,
"Fyll inte livet med dagar utan fyll dagarna med liv"
Frågan är inte vad som är meningen med livet,utan vad som är livets mening för dig
Börja att leva nu,varje dag räknas som ett nytt liv
Det finns två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel, det andra är som om allt är mirakel
Åkte in akut i torsdags, hade jättesvårt att andas o ont i ryggen. De misstänkte en propp men som tur var så var det "bara" virus i lungsäcken. Fast jag hatar diagnosen virus ;-) Känns som det är ngt man får när de inte hittar ngt annat fel på en...
Sen klassiska frågan om min op
Och hur känner du dig då?
SVAR: – Hm... Jag vet inte riktigt faktiskt. Har inte hunnit tänka på den saken än! Men i stort sett fortsätter det väl som förut. Fast med nya spännande gifter...
Jag har även pratat en del med min onk,han är en rolig filur, inte nog med att han är grek och hårig, sen är han dessutom rolig, vi disskuterade ännu en gång om sexförändringar och hur kroppen lixom förändras när man är sjuk. ;-)
Till slut frågade jag onken något som jag aldrig vågat fråga förr:
– Och hur ser du på tidsperspektivet?
– Menar du att du vill veta hur länge du kommer att leva?
– Ja.
– Det GÅR det inte att säga.
– För att det beror på hur sjukdomen utvecklas?
– Ja. Sånt är helt omöjligt att veta i förväg,men dina prognoser att bli frisk är väldigt bra.
Nå, som jag trodde alltså. Och lika bra är väl det.
Givetvis så är det väldigt ledsamt varje gång man får negativa besked hos/av onken, men denna gång blev det lixom mera intensivt....
Nu skulle jag bli precis som de andra ”återfallarna” – med ständigt nya metastaser här och där och nya otäcka behandlingar ända tills kroppen gav upp!
Helvetes jävlar!
Tänk om Jag VAR den femte kvinnan! Hon som INTE blev frisk... Ja,man är inte odödlig det vet jag.... men usch o fy vad det har varit jobbigt med vissa tankar innan jag bestämde mig för op.
Det är dock ingenting jag går omkring och grubblar på för jämnan precis. För det orkar jag inte! Alltså orkar inte rent fysiskt. Hjärnan har också gått ner i tempo känns det som. Tänker mest primitiva, ytterst simpla tankar. Typ ”torr i munnen”, ”bajsnödig”, ”trött”, ”måste vila”, ”ont i magen” och annat föga intressant.
Jag hade tänkt mig att överleva denna skitsjukdom,o gör jag inte det så ska jag i alla fall ha tagit vara på varje ögonblick
tisdag 11 augusti 2009
Tung höst
Så, nu har jag bestämt mig för att genomgå op i höst. Ska först träffa min dr och höra mer om ev biverkningar,för jag tror inte ett dugg på att "det finns inga". Och är biverkningarna för hemska och att jag int kan stå ut med de, ja då får op vara.
Op är relativ ny och går i korta drag ut på att de op bort tumören (WOW som de äntligen verkar ha lokaliserat)och samtidigt så sprutas hela kroppen full av varm cytostatika, men mest i det område där cancercellerna finns. Sen hålls man isoloerad från omgivningen i mellan 3-7 dagar, dvs bara kontakt med sjukhuspersonal i ett sterilt rum, allt är tydligen inklätt i plast :-o
Jag vet inte om jag är nervös eller hur jag eg känner över beskeden som läkarn gav mig. Jag trodde lixom att jag kanske skulle blivit friskförklarad.
Jag har övervägt o vänt och vridit på alla vinklar o vrå, det är inget lätt beslut att ta. Det är så jävla förbannat orrätvisst att livet är såhär hårt......... Livet är som en dans med svåra steg som jag nog aldrig kommer lära mig att dansa...
Fast så var inte fallet,att jag skulle bli friskförklarad... så jag får troget koppla min vän "Cancer" och ha han hängandes på ryggen ett tag till........
Jag funderar mkt på ett av de tidigare inlägg jag gjorde i min blogg på fl. Imorgon ska jag ta fram det igen och skriva lite om det.
O skriv inte att jag är stark, för det är jag tamej fan inte
Jag undrar om du ser mig
har du någonsin sett mig?
Är jag luft?
Är jag vatten?
Jag vill veta
berätta
nu
snälla
inte imorgon
för då är jag luft och vatten
då finns inget kvar
Va rädda om varann
Op är relativ ny och går i korta drag ut på att de op bort tumören (WOW som de äntligen verkar ha lokaliserat)och samtidigt så sprutas hela kroppen full av varm cytostatika, men mest i det område där cancercellerna finns. Sen hålls man isoloerad från omgivningen i mellan 3-7 dagar, dvs bara kontakt med sjukhuspersonal i ett sterilt rum, allt är tydligen inklätt i plast :-o
Jag vet inte om jag är nervös eller hur jag eg känner över beskeden som läkarn gav mig. Jag trodde lixom att jag kanske skulle blivit friskförklarad.
Jag har övervägt o vänt och vridit på alla vinklar o vrå, det är inget lätt beslut att ta. Det är så jävla förbannat orrätvisst att livet är såhär hårt......... Livet är som en dans med svåra steg som jag nog aldrig kommer lära mig att dansa...
Fast så var inte fallet,att jag skulle bli friskförklarad... så jag får troget koppla min vän "Cancer" och ha han hängandes på ryggen ett tag till........
Jag funderar mkt på ett av de tidigare inlägg jag gjorde i min blogg på fl. Imorgon ska jag ta fram det igen och skriva lite om det.
O skriv inte att jag är stark, för det är jag tamej fan inte
Jag undrar om du ser mig
har du någonsin sett mig?
Är jag luft?
Är jag vatten?
Jag vill veta
berätta
nu
snälla
inte imorgon
för då är jag luft och vatten
då finns inget kvar
Va rädda om varann
torsdag 6 augusti 2009
Bara så trött
på ngn eller ngr i min närhet som ställer så fucking höga krav på allt,inklusive mig, o de vet om hur jag mår just nu o vilka besked doktorn har gett, orka lixom bry sig om små saker som att städa o tvätta då.... Blir så trött på att vissa bara kan klaga o se allt som inte är gjort och inte det som faktiskt är gjort. Skriver mer när orken o humöret är bättre
söndag 2 augusti 2009
Alla ska vi dö- Digitala Testamente
Ibland sitter man o bara slösurfar,man letar eg inte efter något särskilt,o så hittar man ngt intressant eller ngt som fångar ens tankar.
Igår var en sån dag, hamnade på aftonbladet och klickade in mig på rubriken
"Ska dödas bloggar finnas kvar"
Sofia skriver en del tänkvärt om detta.
Har du ett digitalt testamente? Och vet dina anhöriga om det? Vill du ha kvar dina konto på internet, din facebook, din blogg osv? Eller vill du att allt ska stängas ner den dagen du inte längre finns?
Jag väljer att skriva in mina lösenord i vita arkivet för att mina efterlevande ska kunna stänga ner vad de anser bäst, SEN vill jag att min blogg och mina tankar ska finnas kvar, ett tag i alla fall. Ja menar det är ju faktiskt ngt som man har skrivit,och ibland är det kloka ord man har lyckats få ner,som jag gärna vill att ngn tar lärdom över.
Skriv ditt eget digitala testamente, Även om du är ung och frisk så vet du alldeles säkert att du inte är odödlig.
Igår var en sån dag, hamnade på aftonbladet och klickade in mig på rubriken
"Ska dödas bloggar finnas kvar"
Sofia skriver en del tänkvärt om detta.
Har du ett digitalt testamente? Och vet dina anhöriga om det? Vill du ha kvar dina konto på internet, din facebook, din blogg osv? Eller vill du att allt ska stängas ner den dagen du inte längre finns?
Jag väljer att skriva in mina lösenord i vita arkivet för att mina efterlevande ska kunna stänga ner vad de anser bäst, SEN vill jag att min blogg och mina tankar ska finnas kvar, ett tag i alla fall. Ja menar det är ju faktiskt ngt som man har skrivit,och ibland är det kloka ord man har lyckats få ner,som jag gärna vill att ngn tar lärdom över.
Skriv ditt eget digitala testamente, Även om du är ung och frisk så vet du alldeles säkert att du inte är odödlig.
söndag 19 juli 2009
Jag har svårt att förstå hur man kan välja döden framför livet
Trots att mitt liv ibland är jävligt o eländigt och det ibland känns som att allt hopp är ute, och att jag ibland funderar över om hur mkt man orkar med, så har jag svårt o förstå hur man kan VÄLJA döden framför livet.
Som många av er vet så begick min allra bästa kompis självmord i mitten av mars. Det kom som en blixt från klar himmel, Jag som kännde henne så otroligt bra hade aldrig kunnat ana vad som försegick i hennes hjärna. Hon berättade aldrig för mig att hon mådde dåligt eller hade de tankarna. Jag kan inte förstå hur man kan välja att dö,när där finns så mycket och leva för, och framför allt att Det finns SÅ många dödligt sjuka som hade gjort vad som helst för att få uppleva några månader till. Jag kan INTE förstå hur man kan göra slut på något så vackert som livet faktiskt är.
Kanske låter det som en klyscha och sådär lagom hurtigt,men det finns alltid något som gör det värt att leva,hur pissigt o skithelvetes jävligt allting är, om det så bara är en piknik med goa vänner, eller att man ska till stranden dagen efter.
Sen tycker jag det är skrämmande att det finns en "kraft" som kan ta över en människas tankar så pass mycket så att denna väljer att begå självmord. För jag kallar det att det är kraften som "sköljde över Tina" och gjorde så att hon valde det hon valde.
Samtidigt som jag brottas med tankar på varför så är jag även förbannad på henne, o ja, det står jag för, hon var mitt allt,o min allra bästa kompis som ställde upp för mig,och jag ställde upp för henne. Och så lämnar hon mig utanför hennes värld av bekymmer och ångest. Jag trodde att jag kännde henne och att jag betydde något för henne. Vilket jag säkert gjorde ändå.
Sitter o läser gamla mail från henne och detta är som hon skrev när hon jobbade i Norge i höstas,precis innan en av mina op
"Jag vill ju ha tillbaks min lilla Julia så du måste kæmpa på.....Det finns ju ingen som du och ingen som kan ersætta dig så du får inte læmna oss. Vi ska ju sitta på ålderdomshem tillsammans och titta tillbaks på livet......kanske ragga på de unga skøtarna och så. Varfør ska du gå igenom allt det hær? Har inte du fått tillræckligt av allt elænde."
Det gör mig så ont att det inte blir vi två som kommer sitta där på ålderdomshemmet o spana in de snygga skötarna ;-) Det var ett uttryck som vi ofta använde "När vi blir gamla o sitter på hem o raggar på skötarna"
Jag känner mig sviken och arg och ledsen........ Och så saknar jag henne så fruktansvärt mkt så det går inte att beskriva i ord.
http://evigaminnen.se/minnessida/kristina-jonsson
Som många av er vet så begick min allra bästa kompis självmord i mitten av mars. Det kom som en blixt från klar himmel, Jag som kännde henne så otroligt bra hade aldrig kunnat ana vad som försegick i hennes hjärna. Hon berättade aldrig för mig att hon mådde dåligt eller hade de tankarna. Jag kan inte förstå hur man kan välja att dö,när där finns så mycket och leva för, och framför allt att Det finns SÅ många dödligt sjuka som hade gjort vad som helst för att få uppleva några månader till. Jag kan INTE förstå hur man kan göra slut på något så vackert som livet faktiskt är.
Kanske låter det som en klyscha och sådär lagom hurtigt,men det finns alltid något som gör det värt att leva,hur pissigt o skithelvetes jävligt allting är, om det så bara är en piknik med goa vänner, eller att man ska till stranden dagen efter.
Sen tycker jag det är skrämmande att det finns en "kraft" som kan ta över en människas tankar så pass mycket så att denna väljer att begå självmord. För jag kallar det att det är kraften som "sköljde över Tina" och gjorde så att hon valde det hon valde.
Samtidigt som jag brottas med tankar på varför så är jag även förbannad på henne, o ja, det står jag för, hon var mitt allt,o min allra bästa kompis som ställde upp för mig,och jag ställde upp för henne. Och så lämnar hon mig utanför hennes värld av bekymmer och ångest. Jag trodde att jag kännde henne och att jag betydde något för henne. Vilket jag säkert gjorde ändå.
Sitter o läser gamla mail från henne och detta är som hon skrev när hon jobbade i Norge i höstas,precis innan en av mina op
"Jag vill ju ha tillbaks min lilla Julia så du måste kæmpa på.....Det finns ju ingen som du och ingen som kan ersætta dig så du får inte læmna oss. Vi ska ju sitta på ålderdomshem tillsammans och titta tillbaks på livet......kanske ragga på de unga skøtarna och så. Varfør ska du gå igenom allt det hær? Har inte du fått tillræckligt av allt elænde."
Det gör mig så ont att det inte blir vi två som kommer sitta där på ålderdomshemmet o spana in de snygga skötarna ;-) Det var ett uttryck som vi ofta använde "När vi blir gamla o sitter på hem o raggar på skötarna"
Jag känner mig sviken och arg och ledsen........ Och så saknar jag henne så fruktansvärt mkt så det går inte att beskriva i ord.
http://evigaminnen.se/minnessida/kristina-jonsson
lördag 18 juli 2009
Nya svar
Mina röntgensvar är någorlunda bra,men dock finns det en skuggning kvar,som de inte vet vad det innebär. men då mina blodprov oxå är stabila så tror de inte jag behöver fler behandlingar på ett tag, och så det där på slutet (inte fler behandlingar just nu,men läget kan ändras)
Men jag har lärt mig att ATT det är fullt mänskligt att trilla ner i grämelse, oro och ångest, men det är inget eftersträvansvärt. Jag har full rätt att leva här och nu och vara nöjd och glad och accepterande av livet så som det nu är.
En tanke man kan ha och som hjälper mig mycket ibland är att man mitt i ångesten frågar sig: Kan jag föreställa mig att jag är lycklig i denna situation, just här och nu och med verkiligheten så som den ser ut?
Ofta kan man det, på ett teoretiskt plan --- och då - kan man ju faktiskt välja, även om man måste göra om valet om och om igen.
Det hjälper för mig om jag ser livet som en gåva. Fokusera på livet här och nu är mitt råd. Jag låter kanske skitjobbig men
Se det goda.
Välj det goda.
JAG har rätt att vara lycklig.
"Så reaktionen är nog generell för alla som genomgått någon kris och insett sin dödlighet. Undrar om den sitter i för alltid.Kanske det slår olika hårt beroende på ens personlighet - säkert är det så. Jag jämför det med att man föds in i livet i god tro, med skygglappar på.Man lever på som om man var odödlig. Sen när man upptäckt livets skörhet så kan man inte sätta tillbaka omedvetenhetens skygglappar även om man skulle vilja. " //BM
Livet blev inte som jag hade tänkt mig och det har gjort och gör mig bitter emellanåt. Kan man någonsin acceptera och förstå varför jag har drabbats så hårt??
Men jag har lärt mig att ATT det är fullt mänskligt att trilla ner i grämelse, oro och ångest, men det är inget eftersträvansvärt. Jag har full rätt att leva här och nu och vara nöjd och glad och accepterande av livet så som det nu är.
En tanke man kan ha och som hjälper mig mycket ibland är att man mitt i ångesten frågar sig: Kan jag föreställa mig att jag är lycklig i denna situation, just här och nu och med verkiligheten så som den ser ut?
Ofta kan man det, på ett teoretiskt plan --- och då - kan man ju faktiskt välja, även om man måste göra om valet om och om igen.
Det hjälper för mig om jag ser livet som en gåva. Fokusera på livet här och nu är mitt råd. Jag låter kanske skitjobbig men
Se det goda.
Välj det goda.
JAG har rätt att vara lycklig.
"Så reaktionen är nog generell för alla som genomgått någon kris och insett sin dödlighet. Undrar om den sitter i för alltid.Kanske det slår olika hårt beroende på ens personlighet - säkert är det så. Jag jämför det med att man föds in i livet i god tro, med skygglappar på.Man lever på som om man var odödlig. Sen när man upptäckt livets skörhet så kan man inte sätta tillbaka omedvetenhetens skygglappar även om man skulle vilja. " //BM
Livet blev inte som jag hade tänkt mig och det har gjort och gör mig bitter emellanåt. Kan man någonsin acceptera och förstå varför jag har drabbats så hårt??
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
