Att läka

Att få cancer kan ge ärr både på kroppen och i själen. Att läka innebär inte bara det fysiska tillfrisknandet utan att även på ett inre plan komma fram till en position där man känner sig hel som människa.

För att kunna bli helt frisk och läka så måste dessa 2 vara i fas med varann.


Det är så mkt som handlar om prover, provsvar och vad för op som ligger framför mig osv, det känns många gånger som att allt kretsar kring det. Kanske är det självförvållat när jag oftast säger att allt är bra, kanske gör det att ingen längre frågar om hur jag mår, för att jag alltid svara "jodå det går" Jag är öppen med mycket och försöker att vara ärlig,men när det kommer till hur jag mår inom mig så är det bara ytterst få som eg vet hur jag känner. Sen ibland känns det som att det kvittar vad jag svarar, för säger jag att jag är livrädd, att jag mår skit och är nervös, då får jag oftast reaktioner typ jaaaahaaa det var ju tråkigt. Jag brukar alltid avsluta lite sådär hurtigt "Ja ja men huvudsaken är att jag blir frisk" sen brukar det inte bli några längre samtal.

Men det handlar inte bara om att bli frisk, det handlar även om att orka hela vägen fram tills den dagen jag blir friskförklarad. Min dotter gör många gånger att jag orkar gå upp,ibland är det något annat som gör att jag orkar mig upp.

Det gäller som sagt att båda dessa är i fas med varann, det går inte bara att köra på som en ångvält o kasta sig in olika behandlingar och op, det gäller ibland att man försöker tänka och även sätta ord på sina känslor.

Jag försöker att sätta ord på hur jag känner,samtidigt som jag måste hålla mig flytande och fungerande i vardagen. Det är det som är det jobbigaste nu inför nästa behandling o op, att få allt det vardagliga att fungera.

Ibland är jag så trött,arg och ledsen på precis allt, dessa dagar blir inte heller alltid bättre av att saker o ting skiter sig, saker man ska göra som ställs in osv....

"Människor med cancersjukdomar drabbas mycket ofta av trötthet och kraftlöshet som är så överväldigande att det är svårt att få andra att förstå hur det känns"//cancersidan

Jag vill bara lägga mig ner o skrika högt att jag inte vill, att jag inte vill börja med behandlingen,

Trött på att folk snackar så jäkla mkt "vi borde träffas,vi borde fika vi borde göra det o det,men vet ni vad, under ca 2 v tid har jag inte skickat ngr sms till folk om ska vi träffas,ska vi göra något, o vet ni vad? Min mobil är lika död som döden, har fått 1 sms av en vän som ville försöka träffas snart.......

Kanske är det ett bevis på ja, jag vet inte vad............ Men en sak vet jag, NU är jag trött på att vara den som alltid skriver något. Jag kräver inte mycket, men ibland hade det värmt med ett sms eller att ngn bara hade tittat förbi med lite nybakade bullar, eller en frukost eller ngr blommor eller vad sjutton som helst....

Och ännu en gång,fråga inte hur jag mår om ni inte vill höra saningen för jag mår inte bra...

Har skrivit det innan o klistar in det igen

Helvetes jävlar!
Tänk om Jag ÄR den femte kvinnan! Hon som INTE blir frisk...

Ja,man är inte odödlig det vet jag.... men usch o fy vad det har varit jobbigt med vissa tankar

Det är dock ingenting jag går omkring och grubblar på för jämnan precis.
För det orkar jag inte! Alltså orkar inte rent fysiskt. Hjärnan har också gått ner i tempo känns det som. Tänker mest primitiva, ytterst simpla tankar. Typ ”torr i munnen”, ”bajsnödig”, ”trött”, ”måste vila”, ”ont i magen” och annat föga intressant.


Det är så konstigt att cancer ger ärr, både på kroppen och i själen.

Att inte tänka för mkt

Jag undrar om det är typiskt mig att inte försöka tänka för mkt när jag står inför något som är lite skrämmande. Försöker allt som oftast att inte tänka så mkt på det som är jobbigt,kanske är det en försvarsmekanism för att jag överhuvudtaget ska kunna klara av vardagen.

Jag är rädd,men det är knappt så jag vågar säga det högt, eller ens tänka de. Men jag är rädd. Samtidigt som det är jobbigt att tänka så måste jag göra det,jag har en tuff tid framför mig, inte bara operationen, den i sig själv är jag inte så rädd för,men jag är mest rädd för tiden efteråt o tiden innan. Påbörjar ju en intensiv kamp med mina cellgifter den 1 nov. Jag är inte ett dugg stark, just nu känns det jävligt pissigt o jobbigt.

När änglar kommer iklär de sig denna världens skrud. Om de inte iklär sig en skrud som passar denna värld,kan de inte uthärda denna värld och världen kan inte uthärda dem
"strålglansens bok"

Suck dagens irritationsmoment, stör mig så förbannat

Usch idag är jag på riktigt sur på de som alltid, ja det ÄR samma personer som alltid klagar på att det inte händer ngt i deras liv, de sitter varje gång man träffas o blaaa blaa bla VARFÖR händer det inget i mitt liv, det e så tråkigt.


SEN när man försöker ordna,fixa o trixa en massa JAHA hur många av dessa jävlarna som klagar kommer??????????

Jag är jävligt trött o irriterad på att försöka få med de på olika saker o sen ids de aldrig, alltid är det ngt som gör att de inte kan

Ni som vill och känner er träffade, TA åt er av det jag skriver.... Ni andra gör vad ni vill

Händer massa roligt här nu

Ja det händer en massa roliga saker här nu,det kommer bli stora förändringar med det mesta, o så håller jag på rensa ut de som bara ger mig negativ energi, behöver inte de nu när jag har min op framför mig,

Jag har bestämt mig för att leva fullt ut och att livet är för kort för att inte våga förändra sitt liv. Det är faktiskt bara man själv som kan ändra sig o sitt liv, ingen annan, glöm aldrig det kära medmänniskor.

Det kommer alltid finnas avundsjuka, och elaka människor, det gäller bara att ngn gång försöka bryta med dessa människor innan de förstör en totalt.

Försöker att inte tänka

Jag försöker att inte tänka så mkt på op som snart kommer,men givetvis så kommer tankarna över en lite då o då. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är det sista jag behöver genomgå.... Det kommer bli tufft men jag hoppas att det är värt det

Snart semester från livet

Ni som känner mig,vet att jag då och då måste ta lite semester från livet, nu känns det som att jag behöver det. Är totalt slut,orkar ingenting om dagarna, det är typ mest det vanliga basic som fungerar för mig, typ stiga upp, duscha o se till så Idun har rena kläder o mat på bordet.

Det har varit ett sjuhelvetes år och stundtals riktigt jobbigt, har fortfarande inte förstått att min kompis är borta o aldrig kommer igen, förstår inte heller att det är 5 mån sen hon gick bort, och vart har dessa månaderna tagit vägen?


Jag har vänt "mitt inre" ut,för att ta bort den negativa klang av fruktan,som ordet respekt fått bära på under lång tid.
Aktning,vördnad,hänsyn och hederlighet är dess riktiga värde. Att ta del,av en annan människas liv. Att komma nära någon som man kanske aldrig annars hade kommit nära,,,
Ta lärdom, Och visa respekt för människorna man möter, människorna man pratar med, människorna man bara läser om.

Det är med brustet hjärta jag sitter här, är inne i en väldigt jobbig o känslosam period just nu, Tankar som virvlar och far.Så ledsen för en person i min närmsta närhet inte kan visa mig respekt för mig, för mina tankar och känslor.

Min sjukdom ursäktar inte mitt beteende ,men vissa dagar blir det bara för mycket och det enda jag vill dessa dagar är att bli bemött med medkänsla och respekt.
Inte hårda ord och hån mot mig som person.
Jag är så känslig just nu, det värker och gör så ont i mitt hjärta just nu bland annat för att vissa jag trodde jag hade ett bra stöd ifrån helt plötsligt har vänt på en femöring o gärna ska påpeka hur "dum" jag är...

Alla har en gräns för vad de står ut med, och min gräns är snart nådd....
Respekt=Kärlek
Att vara rädd om allt liv,andras liv men
också ditt eget.


en människa kan klara mkt men inte hur mkt som helst.


Slumpvist vandrar vi
som kokande vattenmolekyler
sökandes efter något utöver det vardagliga
utan att egentligen vilja se
eller ta emot
något bortom det förväntade



Lyssna på dig själv
Titta aldrig på folk med dessa ögon
innan du har tittat på dig själv.....
Ingen människa är bättre än någon annan


Nåja,nu tar jag semester från livet,och hoppas på att hitta mina krafter bland vita sandstränder och paraplydrinkar

Jävla virus

Kan man och får man känna sig ensam när man har folk runt omkring sig?
Varför är man så himla feg och rädd för att be om hjälp och rädd för att visa sina innersta känslor?

NEJ det är inte alltid bra,,,ofta river ångesten och de mörka tankarna över en,men jag vill inte klaga, vill int bli "hon som ser allt i svart" vill int bli hon som ingen vill umgås med..

Jag vill vara den där glada härliga sprudlande tjejen med sådär jättemkt energi....Att hitta ngt mellanting är inte så lätt,och jag måste tillåta mig själv att jag faktiskt får Må dåligt....
Men vad ska man säga? Så fort man försöker prata om ens ångest o tankar så nickar folk o typ säger, det blir bättre, nickar och börjar prata om ngt annat.
Jag har skrivit det innan,o skriver det igen,fråga int hur jag mår om ni inte vill ha ett ärligt svar...
Och fråga int om ni inte kan ta ett dåligt svar. Nu samlar jag krafter inför vad som komma skall,,,,


"Fyll inte livet med dagar utan fyll dagarna med liv"
Frågan är inte vad som är meningen med livet,utan vad som är livets mening för dig

Börja att leva nu,varje dag räknas som ett nytt liv

Det finns två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel, det andra är som om allt är mirakel




Åkte in akut i torsdags, hade jättesvårt att andas o ont i ryggen. De misstänkte en propp men som tur var så var det "bara" virus i lungsäcken. Fast jag hatar diagnosen virus ;-) Känns som det är ngt man får när de inte hittar ngt annat fel på en...



Sen klassiska frågan om min op

Och hur känner du dig då?

SVAR: – Hm... Jag vet inte riktigt faktiskt. Har inte hunnit tänka på den saken än! Men i stort sett fortsätter det väl som förut. Fast med nya spännande gifter...

Jag har även pratat en del med min onk,han är en rolig filur, inte nog med att han är grek och hårig, sen är han dessutom rolig, vi disskuterade ännu en gång om sexförändringar och hur kroppen lixom förändras när man är sjuk. ;-)



Till slut frågade jag onken något som jag aldrig vågat fråga förr:
– Och hur ser du på tidsperspektivet?
– Menar du att du vill veta hur länge du kommer att leva?
– Ja.
– Det GÅR det inte att säga.
– För att det beror på hur sjukdomen utvecklas?
– Ja. Sånt är helt omöjligt att veta i förväg,men dina prognoser att bli frisk är väldigt bra.

Nå, som jag trodde alltså. Och lika bra är väl det.

Givetvis så är det väldigt ledsamt varje gång man får negativa besked hos/av onken, men denna gång blev det lixom mera intensivt....
Nu skulle jag bli precis som de andra ”återfallarna” – med ständigt nya metastaser här och där och nya otäcka behandlingar ända tills kroppen gav upp!
Helvetes jävlar!
Tänk om Jag VAR den femte kvinnan! Hon som INTE blev frisk... Ja,man är inte odödlig det vet jag.... men usch o fy vad det har varit jobbigt med vissa tankar innan jag bestämde mig för op.

Det är dock ingenting jag går omkring och grubblar på för jämnan precis. För det orkar jag inte! Alltså orkar inte rent fysiskt. Hjärnan har också gått ner i tempo känns det som. Tänker mest primitiva, ytterst simpla tankar. Typ ”torr i munnen”, ”bajsnödig”, ”trött”, ”måste vila”, ”ont i magen” och annat föga intressant.

Jag hade tänkt mig att överleva denna skitsjukdom,o gör jag inte det så ska jag i alla fall ha tagit vara på varje ögonblick